Javist gör det ont när knoppar brister
Varför skulle annars våren tveka ?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka ?
Höljet var ju knoppen hela vintern .
Vad är det för nytt , som tär och spränger ?
Javisst gör ont när knoppar brister ,
ont för det som växer
och det som stänger
Ja nog är det svårt när droppar faller .
Skälvande av ängslan tungt de hänger ,
klamrar sig vid kvisten , sväller , glider
tyngden drar dem neråt , hur de klänger .
Svårt att känna djupet dra och kalla ,
ändå sitta kvar och bara darra
svårt att vilja stanna
och vilja falla .
då , när det är värst och inget hjälper ,
brister som i jubel trädest knoppar .
då , när ingen rädsla längre håller ,
faller i ett glitter kvistens droppar ,
glömmer att de skrämdes av det nya ,
glömmer att de ängslades för förden –
känner en sekund sin största trygghet ,
vilar i den tillit
som skapar världen .
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar